Real Fighter thaiboxing

THE STRENGTH TO PERSIST * THE COURAGE TO ENDURE

Känslor inför match-debuten…

2009-02-03 11:11 Webmaster

De flesta som tränar kampsport gör det inte för att tävla, utan gör det av andra anledningar. Det kan t.ex. vara för eget välbefinnande eller helt enkelt bara för att det är kul.
Sen är det många som undrar hur det känns att gå sin första match. Att gå in i ringen, veta att ens motståndare kommer efter dig, och det kommer att göra ont. Det finns ingenstans att gömma sig, ingen att skylla på. Allt hänger på dig själv. På något sätt är det att mentalt ta sig tillbaka till urtidsmänniskans vardag, dvs. att utsätta sig för fysisk fara, och innan någon gått sin första match är det svårt att föreställa sig hur vederbörande reagerar både mentalt och fysiskt. Att gå en match i Thai-boxning är ju inte riktigt det samma som att spela en pingis-match….

Martin Schönbeck gjorde debut i Halmstad i lördags, och innan matchen fick Martin en fråga om han efter sin match fritt kunde sammanställa lite tankar kring att gå en första match. I texten nedan han har på ett intressant sätt beskrivit sina känslor och tankar innan han tog klivet upp i ringen, och vad han kände när han väl stod där, innan gong-gongen för första ronden hördes.

Martin Schönbeck

Tankar kring första matchen
Min motståndare tittade mig inte i ögonen då vi möttes mitt i ringen. Här står en muskulös och tuff kille med rakad skalle och viker undan blicken. Jag har ägnat det en del tankar. Varför? Jag ser ju inte farlig ut. Kan det vara det man bär inom sig, det man gjort fram tills man ska fajtas? Varje morgonträning man varit idioten som springer mellan koner med hakan täckt av snor. Eller varje gång man sakta joggat runt i stadsparken med avslappnade axlar och visualiserat hur man sätter tunga lowkicks på någon annans lår. Kanske är det alla gånger man blivit frustrerad under sparringträningen när klubbkompisen sätter den där vänsterkroken så lätt. Eller kanske är det tryggheten man får av att fullt ut lita på sina tränare? Eller att man vet att flera av dem man sparrats och svettats med de senaste månaderna finns där någonstans utanför den bubbla som repen skapar? Ni har redan tänkt det. Det är alla dessa saker. Och tusen andra detaljer i det man gjort från kaviargod äggätning till ordentlig nattsömn. Alla dessa saker gjorde att jag utan tvekan och utan minsta nervositet stirrade på killen och visste att jag skulle vinna över honom.

Från det att jag vaknade på matchdagen tills de ropade mitt namn och jag rörde mig mot ringen hade fjärilarna flugit i magen. Ända sedan Toni sagt att jag fått match, att det faktiskt skulle bli av, hade nervositeten funnits där. En positiv nervositet blandad med en ren glädje över att jag skulle få gå match. Det tog inte lång tid innan jag märkte mitt ofrivilliga leende så fort någon vän nämnde matchen. "Jag vet att jag kommer vinna", hörde jag mig säga flera gånger. Mitt rationella jag visste samtidigt att det kunde gå precis hur som helst mot denna främling. Men ändå. Jag visste att jag skulle vinna. Att gå in i en match utan det självförtroendet hade inte funkat för mig.

Rädslan då? Klart att den finns där. Den är nödvändig. Rädslan gjorde mig disciplinerad. Tanken att främlingen tränar lite intensivare, väger lite mer, slår lite hårdare och är lite mer elak än jag, var det som fick mig att inte sova bort morgonträningen. Rädslan hjälpte mig att äta fler ägg trots mättnad. Rädslan var det som fick mig att ta detta roliga på fullt allvar. Det är nog bara då det kan bli roligt. När man verkligen känner att man gjort allt man kan. Det är befriande. Att inte efteråt kunna säga att jag borde gjort ditt eller datt. När man har gjort allt man kan finns bara jaget kvar. Förlorar jag nu är det för att jag möter en bättre motståndare.
För att citera en mycket vis man: "Vem hade du helst mött? Dig själv eller en främmande kille?" När du med hela ditt sinne känner att du tränat så hårt att du utan tvekan hellre tar en annan kille har du förberett dig väl.

Jag var välförberedd. Trots det blev jag tröttare än jag kunnat föreställa mig. Det var en annorlunda trötthet än den som kommer över en på träningen. Eller samma känsla, men kraftigare och värre då jag nu verkligen var tvungen att prestera. Jag ska minnas tröttheten, försöka komma ihåg hur hemsk den var. Den ska bli min nya rädsla. Den ska få mig att tacka nej till den där extra ölen. Få mig att springa lite snabbare. Sparka en extra gång. Nästa match vill jag bli lika trött, men då från av att ha sparkat hårdare och oftare. Boxats mer explosivt och haft lite mer krut i knäna. När jag blänger på nästa kille i nästa ring vill jag igen ha den fasta blicken. Och jag vet vad jag behöver göra...
/Martin

Webb-admin tackar Martin för sin beskrivande och uttömmande text, och den som läser vår hemsida vet att Martin gjorde en mycket bra match. En match som han dessutom vann med 3-0, precis som sina klubbkompisar Elna och Mohammed.