En glad Prudencio med segerpokalen
Matchen gick i 5 x 2 minuter, utan skydd, och utan armbågar.
Alla som någon gång sparrat med Prudencio vet att han är farlig – vips ligger man där, svept och förnedrad, på rygg. Det tog inte många sekunder i första ronden förrän thailändaren fick bekanta sig med Prudencios paradnummer i deluxe-version, och han voltade nästan ett helt varv i luften innan det var dags att stifta närmare bekantskap med mattan. Dominans så det sjöng om det. Prudencio fick även in flera fina slagkombinationer som duktigt stoppade thailandären på väg in, jabb och uppercuts satt välprickat och klockrent på käken upprepade gånger, och öppnade för efterföljande spark. Vi var nog ganska många som inte bara imponerades av slagen utan även av hur oberörd thailändaren verkade, trots bakåtsnärtande huvud.
Matchen bjöd på fem ronder jämnt tekniskt krig. Efter varje rondpaus kom thailändaren tillbaka med nya instruktioner från ringhörnan och ännu tightare försvar. Plötsligt fungerade inte svepen, men kopierades av thailändaren så att Prudencio också fick smaka matta, och plötsligt gick slagen inte in och för Prudencios del var det bara att ändra game plan och anpassa sig. Thailändaren knäade duktigt och satte många knän, men det gjorde Prudencio också. Och även i klinchen glänste Prudencio med fina slagserier, men inte heller det var thaikillen sen att kopiera.
Matchen gick alla fem ronder, och var jämn, varierad, underhållande och teknisk. När den var slut rådde total glädjeyra i ringen – den thailändska hörnan och thailändaren själv var övertygade om vinst, och Prudencio var kanske inte övertygad om sin egen vinst, men glad över en grymt bra match. Till publikens stora förtjusning bjöd både Prudencio och hans motståndare på en samspelt moonwalk, och betedde sig som bästa vänner.
Domarsiffrorna landade på 2-1 till Prudencio, och det var nästan lite så att man tyckte synd om den thailändska hörnan som var så säkra på seger.
En oerhört väl utförd match av Prudencio, som inte bara tog steget upp till b-fight utan även lyckades prygla en thailändare som gått tre gånger så många fighter som han själv. Stort grattis!
I övrigt bjöds vi på ytterligare nio matcher under kvällen, de flesta av hög kvalitet. Bland annat fick Golden leafs Gustaf Cedermalm, efter flera inställda fighter, äntligen komma till sin rätt i ringen igen. Motståndare var hemmafightern Fredrik Drugge, som stylat sig med röd tuppkam och det skräckinjagande namnet The Punisher (med en fightrecord på tre vinster av fyra eller fem fighter!). The Punisher inledde kaxigt med en lös hästspark, varpå han sedan straffades i tre ronder av en fokuserad Gurra som väl visade att man kommer längre på skills än props. En bestraffning som hette duga och slutade med 3-0 till Gurra, till Kristianstadsupportrarnas stora förtret. Sjukt snygg fight av Gurra, mycket imponerande!
Även Golden leafs Rille, Richard Petersson, glänste med en underhållande fight mot en västkustkille som det mest var synd om i slutet. Bland annat visade han en snygg variant på vad man kan göra med ett fångat ben – knäa. Rille lyckas ofta göra galans bästa fight, och även den här gången låg prestationen i toppskiktet. Kul att se!
På det hela taget var det en välarrangerad gala med bra fighter.
Det enda som fick oss i publiken att reagera var väl de slappa ringrepen. Ringrepen är där för att fånga upp fightern så att han stannar i ringen även efter en smäll som kastar honom eller henne mot repen. Men som på – tyvärr – så många andra tävlingar, hängde slappa rep utan tillräckligt många vågräta bälten för att hålla dem samlade. I sista ronden i Robin från Golden leafs match hände en otäck sak. Hans motståndare (som kallade sig Ironfist, vilket i just denna sekvens kan ses som rättvisande) använde båda nävarna till att hårt knuffa Robin bakåt – lite märkligt eftersom han inte sprang efter för att följa upp, utan bara knuffade bort, för kung och fosterland. Robin for handlöst baklänges, ut genom de två nedersta ringrepen och föll rätt ner på golvet nedanför den upphöjda ringen och landade på rygg. Tur i oturen var att hans fall inte stoppades av någon stol eller liknande, så han klarade sig finfint på sånär som en öm armbåge, och kunde fortsätta matchen. Alla som sett "Million dollar baby" vet hur illa det kunde gått.
Vi hoppas på fler välarrangerade galor i samma stil, dock med säkrare ring
//Åsa Lempert
2011