Real Fighter thaiboxing

 
Åsa Lempert har tidigare bott i Stockholm, och tränade då på
thai-klubben Slagskeppet. Nu har dock Åsa flyttat till Malmö, och vi
är givetvis glada att hon valt att fortsätta sin thaiboxning hos oss.
Åsa har också tränat, och gått två matcher i Thailand, samt gått en
semi-contact fight i kickboxning i Australien.
Webmaster lämnar över till Åsa som med egna beskrivande ord skildrar sin D-match, samt hennes tankar/förberedelser innan matchen:

Jag är som sagt en rätt ny förmåga hos Real fighter – jag har haft lite svårt att hitta en klubb här nere som känts rätt. Så när Teemu,tränaren från min gamla klubb Slagskeppet sa att han kunde fixa en match åt mig om jag ville, var jag inte helt säker på om jag verkligen ville, fastän det var min idé från början. Det har nämligen gått över ett år sedan jag gjorde min senaste (och vad jag vill räkna som min enda riktiga) match. Det bestående minnet är att jag inget hellre ville att det skulle vara över, matchen igenom. Dessutom så har jag ju klubbhoppat det senaste halvåret och känner mig inte särskilt slipad stilmässigt därmed. Med andra ord, inte så kaxig och taggad som jag borde.

Det roliga i min prefightträning, som i princip var spridda skurar av Real fighters fys, och sommarträning på en klubb i Malmö var att Fredriks explosivitetsfokuserade fys gav resultat snabbt. På bara två veckor visade fysen resultat för min thaiboxning därför att jag blev snabbare. Läs artikeln om Fredrik klubbens mastermind på träningsupplägg.

(Webmasters kommentar.)

 

Den sista veckan före match sammanföll med min sista semestervecka,som jag tillbringade i Stockholm, nere på Slagskeppet, där jag fick kriga med mina gamla klubbkompisar. Någonstans där fick jag ett "Just ja, hon är southpaw" i förbifarten och jag tyckte att allt vändes upp och ner...

Jag är van vid att träna mycket och hårt, och brukar ha en irritirande bra kondis, men mot slutet av den sista träningsveckan var det som att allt försvann – kondis, energi och mentalt driv, samtidigt som mina höfter bestämde sig för att börja ge upp. Hoppet om att genomföra den där matchen sjönk som en sten.

Men biljetten var bokad, och det var bara att infinna sig på Silja-terminalen i Stockholm fredag eftermiddag. Det var jag, Slagskepparna Mackan, Sanny och Egil som också skulle matcha, fd SM-vinnaren Lina Länsberg från Göteborg/Malmö, samt tränarna Teemu och Max, och Sannys pappa. Efter en natt på finlandsfärja klev vi iland i Helsingfors där en kille från klubben som arrangerade galan vi skulle till mötte med bil.

Till min stora glädje svängde vi om flygplatsen och plockade upp ytterligare en tränare – Peter, som var klippan jag inte vågat hoppas på! I bilen passade dessutom Lina på att ge mig bra inställning inför matchen: Se det som att hon bara är en träffdocka, någon du ska få in så många träffar på som möjligt. Och var inte nervös – det här är ju något du gjort hundtratals gånger förut.

 

När vi kom fram till klubben i Hyvinkää försvann i alla fall nervositeten över att inte fixa vikten – jag vägde 1,2 kilo under, så det var ju lugnt.

Min match var den första. Och när jag värmde upp insåg jag det där som man inte riktigt vill erkänna – mina höfter har inte blivit bättre av att vila. Fötterna var tunga, den där piggheten och lättheten i benen som varit borta ett tag nu hade fortfarande inte återvänt. Peter hjälpte mig i alla fall att stretcha ut benen mot hans axlar innan jag skulle in.

Så var det dags. Först gick jag åt fel håll och fick mig både spark och slag inprickade av min motståndare Asta, men så hörde jag någon skrika "Gå åt vänster". Och sen gick det. Jag drev henne hela tiden, med sparkar och slag, och redan i första ronden fick jag in rätt hårda slag på hennes näsa så att de fick bryta för att torka bort hennes blod.

I första rondpausen blev jag överväldigad av hur förbannat kul det var, och att det funkade (trots de onda höfterna!). Jag kan ju konstatera att mina tekniker nog var hyfsat kraftlösa, jag vred inte alls in mina sparkar, och höll mig på sparklängdsavstånd mestadels, trots att jag hade henne mot repen och i hörnan flera gånger. Att ha Peter bakom mig i ringhörnan, och hela tiden höra hans lugnainstruktioner gjorde ju sitt – en rätt stor kontrast till den jobbiga fighten i Thailand, och alla hetsande thailändare...
Men jag fortsatte att driva henne, krigade på med sparkar och slag,och vann, 3-0 till mig. 

 

Nu har jag inte bara gjort en bra match och kommit tillbaka in i ringen, utan dessutom höjt ambitionsnivån – nästa gång ska höften vara med bakom mina tekniker också. Och så förstås Real fighter